Miljön är som flera gånger förr hos Anne Karin Elstad norsk småbruksbygd vid en fjord. Här lever Hildegunn med sin man Tore som är bonde. På ett litet torp som hör till gården bor Robert, som återkommit till hembygden på äldre dar som en välbärgad man. Och egentligen är det ganska oklart varför han valt att komma tillbaka. Här växte han upp hos sin mor under ytterst enkla förhållanden. Det han minns från sin barndom är ensamhet, fattigdom och slit. Det var hans mor som hade övertalat honom att fara till Amerika. Och hon hade uppmanat honom att glömma människorna.      Det blir till ett triangeldrama mellan dessa tre personer. Robert har svagt hjärta och Hildegunn hjälper honom en stund varje dag med olika göromål. Hildegunn, som kommer från grannbyn, var endast sjutton år när hon gifte sig med Tore och har nästan glömt alla de drömmar hon hade. Hon är van att ställa upp för andra, både mannen och barnen. I sin kontakt med Robert uppstår dock en sorts själarnas sympati, och Hildegunn får plötsligt insikt om att hon har ett värde. Tore är inte speciellt lyhörd för hennes behov och missförstår situationen.    Runt dessa tre personer finns många människor som tror sig se och höra både det ena och det andra. Vänskapen mellan Hildegunn och Robert missförstås, och snart går ryktet att det är något otillbörligt på gång. De två erhåller anonyma hotbrev. Och för att skona Hildegunn från skvallret vill Robert helst att hon inte mer umgås med honom. Men Hildegunn vill inte låta elakheten och dumheten få råda.      Allt detta utspelas under rötmånaden som också kallas hunddagarna, och det är dessa dagar som är onda.