Belönad med Edgar Award för Best Fact Crime Världsutställningen i Chicago 1893 slog alla rekord: störst, bäst, vackrast. Två män kom att förknippas med den. En var arkitekt, den andre seriemördare.      Arkitekten var Daniel H. Burnham, som skapade Den vita staden, ett magiskt landskap av vita byggnader bland kanaler och parker.     Mördaren var H. H. Holmes, en stilig ung läkare med intagande blå ögon, som utnyttjade utställningens dragningskraft – och sin egen – för att locka tjogtals unga kvinnor i döden. Holmes brukade vandra omkring på utställningsområdet på kvällarna med ett intet ont anande offer på var sida.     Burnham stod egentligen inför en omöjlig uppgift. På kort tid skulle han bygga en utställning som måste överträffa alla tidigare, framför allt världsutställningen i Paris 1889 (med Eiffeltornet som den spektakulära medelpunkten). Dessutom stod Chicagos stolthet på spel. Staden var visserligen näst störst i USA efter New York, men på östkusten såg man ner på Chicago: en smutsig, laglös stad – Den svarta staden – vars primitiva invånare levde på att varje år slakta miljontals kor och svin.      I den sumpiga Jacksonparken i södra delen av Chicago lyckades Burnham med hjälp av sin samtids främsta arkitekter på rekordtid uppföra Den vita staden, vars skönhet och attraktioner lockade 27 miljoner besökare.     Inte långt därifrån lät Holmes bygga Världsutställningshotellet – komplett med lönnrum och brännugn i källaren …      De två sista decennierna under 1800-talet brukar i Amerika kallas The Gilded Age, den gyllene epoken. I Djävulen i Den vita staden tecknar Erik Larson en mångfasetterad och detaljrik bild av USA på tröskeln till det nya århundradet, en fängslande bild som innehåller både dagrar och skuggor.

Erik Larson är journalist och bosatt i Seattle. Hans första bok, Isaac’s Storm: The Drowning of Galveston låg tolv veckor på de amerikanska bestsellerlistorna och har översatts till sex språk. Med Djävulen i Den vita staden introduceras han för den svenska publiken.