Roberth Ericsson, författare, redaktör och frilansskribent och Sonja Schwarzenberger, journalist och programledare, är aktuella med en antologi om mödrar Mor, mamma, morsan.

Tretton framstående författare och kulturpersonligheter har antagit utmaningen att skriva om sin mamma.

Boken är en hyllning och en kärleksförklaring. En brokig samling berättelser om såväl sorgen över en förlorad relation som den djupa tacksamhet man kan känna mot en mor som stannat kvar - trots allt.

Se även inslaget i Nyhetsmorgon, TV4Play, där Roberth Ericsson,  Martina Montelius och Helena von Zweigbergh diskuterar Mor, mamma, morsan och det ofta komplicerade förhållandet till sin mor.

Hur kommer det sig att ni två valt att arbeta ihop som redaktörer för denna bok? Känner ni varandra sedan tidigare?
Vi träffades på Bokmässan genom författaren Sigge Eklund. En dag chattade vi om våra mammor, idén till boken föddes och en sextimmarsfika senare hade vi tagit vår relation till ett varmt, givande samarbete. Receptionisten på Bonnierhuset kallade oss för Bonnie and Clyde när vi dök upp första gången, och det har vi givetvis förvaltat.

Ni har sammanställt en bok om mödrar. Vad vill ni med antologin?
Vi vill både erkänna det otroliga arbete och den emotionella insats som mammor har utfört, utan att någon höjt ett ögonbryn under alla år. Men samtidigt beskriva sorgen och smärtan över de gånger mödrar sviker och behandlar sina barn illa. Oundvikligen bär vi alla på de här erfarenheterna, och vi hoppas att boken ska skänka förlåtelse genom den gemenskapen. Att vi inte är ensamma med de här känslorna och upplevelserna. Vi ville samtidigt uppmärksamma mödrarna på deras egna villkor, visa fram den komplexitet och mångfald av känslor - såväl ljusa som mörka - relationen till dem väcker. Vi saknade helt enkelt en uppriktig beskrivning av dem och deras inverkan på våra liv, hur de formar och fortsätter att forma oss. Beskrivningar av de levande mödrarna, bortom schablonbilderna, är vi inte direkt bortskämda med. 

För vilka är antologin skriven?
I pressmaterialet står det att boken är skriven för ”alla som någon gång berörts av relation mellan mor och barn - det vill säga alla som blivit födda”. Det står vi fast vid. Men givetvis tror vi att den i synnerhet kommer att intressera mödrarna själva.

Hur har ni gjort urvalet? Det är elva röster som får tala samt ett avsnitt som ni vardera skrivit.
Vi tog kontakt med några av de författare som vi själva var mest intresserade av och som vi upplevde skulle gripa en bred publik. Med andra ord, några av Sveriges mest älskade och spännande kulturpersonligheter. Vi utgick från listor med våra respektive drömskribenter.  Det har också varit viktigt för oss att skapa en mångfald av röster, att det ska finnas något för alla. Och att moderskapet och mödrarna blir belysta ur så många perspektiv som möjligt. Resultatet har blivit bättre än vad vi någonsin vågat hoppas på.

Först tänkte ni att boken skulle bli en hyllning till mödrarna. Men under resans gång märkte ni att det inte skulle bli en rosaskimrande bok utan att en hel del sår framträder. Berätta.
Bokens viktigaste premiss var ärlighet. Så naturligtvis kunde det inte bli en bok utan all den smärta som man upplever i relationen till sin mor. Vi kände också att det här har saknats, att på allvar även beskriva mödrars farliga sidor och destruktiva mönster. Och hur de påverkar oss. På samma sätt som man skildrat alkoholiserade, frånvarande fäder, behöver vi analysera mödrar som låter sina barn vara deras psykologer, alltså de där samtalen som handlar om att mamma inte orkar med livet. De återfinns i många berättelser och vi tror att det säger något viktigt om både Sverige, jämställdhet och våra gemensamma sår. Vi insåg dessutom ganska snart att det där med hyllningar är en naiv föreställning som inte går att applicera på verkligheten. Om mödrarna ska framträda i helfigur är oreserverade hyllningar ingen möjlighet. Vi insåg att hyllningen, eller kärleksförklaringen, består i det faktum att vi inte väjer för det som möter oss på vägen - oavsett vad det är. Det kan låta självklart, men har visat sig vara en grannlaga uppgift i realiteten.  

Modersgestalten, hur är hon? Har hon förändrats genom tiderna?
Självklart är hon fortfarande den som symboliserar kärlek och trygghet, en varm famn att krypa upp i. Och fortfarande är hon på många sätt den som sliter i det tysta, håller ihop familjen och ger avkall på sina egna behov för att leva upp till den förutbestämda rollen. Men vi hoppas med denna antologi kunna visa att det i verkligheten ser lite annorlunda ut, att det också har sett annorlunda ut. När vi lyfter bort idealiseringar och vrångbilder och låter mödrarna vara människor istället för roller, så framträder en annan historia.  

Tycker ni att det finns en röd tråd genom berättelserna? Något som är signifikativt?
Något som vi upptäckte när vi fått in alla texter var att de i lika hög utsträckning som mödrarna handlade om författarna själva. Kanske är det omöjligt att skriva om sin mor utan att samtidigt skriva om sig själv? Det är i så fall bara ett bevis på den betydelse som mödrarna haft för oss, oavsett hur den sedan tagit sig uttryck. Samtidigt finns det ingen moderskärlek som inte också rymmer ett mått av svärta - och vice versa.

Hur har författarna upplevt att skriva om sina mödrar?
Det har givetvis krävts ett stort mod från samtliga författare. De tar ett uppdrag där de inte bara lämnar ut sig själva, utan också sina mödrar. Men utan ärligheten, att både kärleken och smärtan ryms, uppstår inte intressanta berättelser, eftersom de inte känns sanna i oss som läser. Vissa har förstås upplevt det som lustfyllt och spännande, att det äntligen funnits en anledning att gå till botten med relationen och se vad den betytt, nu och då. För andra har det varit förenat med stor vånda. Som en författare skriver: ”Hur ska jag kunna skriva om min mor utan att kränka henne?” Att skriva om en förälder, i synnerhet om denne fortfarande lever, är ingen enkel sak.

Hur är det för författarna att som vuxna se på sin mammas liv, hur livet gestaltade sig och hur allting blev?
Det skiljer sig mycket mellan de olika författarna, men vi känner oss trygga i att vi haft en fin och varsam väg tillsammans genom texternas tillkomst. Vemod, tårar, smärta, lycka, stolthet, beundran och kärlek har växlat i oss under det här året med boken.

Hur upplevde ni det att skriva om era egna mödrar och kärleken till dem?
Precis som alla andra som medverkar i boken: underbart, svårt, komplext och frigörande. Men framförallt känns det som ett stort privilegium att äntligen, genom texten, få ge tillbaka lite av allt det som vi fått av våra mödrar. Det var ju tack vare dem som det överhuvud taget blev en bok. De var den tändande gnistan.

/Gunilla Weckström