Johannes Selåker om mytomspunna Stekenjokk: "Det är en magisk plats, laglöst land"

Efter en lång karriär som journalist och flera bästsäljare tillsammans med Pascal Engman är Johannes Selåker tillbaka med en ny egen spänningsserie. I Stekenjokk, den första delen i serien Vildmarksvägen, tar han med läsaren till den svenska fjällvärlden och ett mordmysterium som väcker gamla sår. I en intervju berättar Johannes Selåker om sin nya serie, miljöerna och huvudpersonen Frank Eldståhl.

Mörka hemligheter längs Vildmarksvägen

Den 6 juni 1982 öppnas Vildmarksvägen efter vintern. Flera meter höga snövallar kantar fortfarande den ensliga vägen genom den jämtländska fjällvärlden när kriminalinspektören Frank Eldståhl återvänder hem till Strömsund. Där väntar ett personligt sammanbrott. Hustrun Ewy har lämnat honom och tagit med sig parets två barn. Samma dag får Frank ett larm som förändrar allt. Under arbetet med att göra Vildmarksvägen farbar har en kvinnohand fastnat i en snöslunga. Det makabra fyndet blir början på en komplicerad mordutredning som leder honom in i bygdens hemligheter och tillbaka till ett olöst fall som fortfarande förföljer honom.

Läs en intervju med Johannes

I vår intervju berättar Johannes Selåker om hur idén till serien växte fram, varför han valde den mytomspunna Vildmarksvägen som spelplats och vad han hoppas ska stanna kvar hos läsaren efter sista sidan. Där delar han också sina tankar om huvudpersonen Frank Eldståhl och den speciella miljön kring Stekenjokk och Strömsund.

”Stekenjokk” är första delen i nya serien "Vildmarksvägen" – berätta!

Jag tänkte att jag skulle skriva en bok om min pappa. Men ju mer jag skrev insåg jag hur dålig självinsikt jag har. Den handlar om en man i kris, en polisman som mitt i en flytt blir lämnad av hustrun. Och när han står där i spillrorna av ett liv får han ett larm som rör en försvunnen flicka. Istället för att försöka rädda sin familj kastar han sig rakt in i fallet, och på något sätt kanske han lär sig lite om sig själv under de där brinnande heta junidagarna i Strömsund 1982.

Varför just där?

Det är en magisk plats, laglöst land. Sträckan Stekenjokk som går över de jämtländska högfjällen är Sveriges högst belägna väg. Varje år stängs den i mitten av oktober för att öppnas igen på nationaldagen. Då har plogbilarna just mötts på mitten – snön är fortfarande flera meter hög, vägbanan helt omgiven av snöväggarna. I bokens öppningsscen åker min kriminalinspektör Frank där, och när han kommer fram till Strömsund får han ett samtal. I en av plogbilarna har man hittat vad som ser ut som en mänsklig kvarleva, som man tror tillhör en flicka som varit försvunnen sedan dagen vägen stängde för året.

Hur tror du människor påverkas av att bo i små laglösa samhällen?

Det var en person som beskrev Strömsund som att: är du hungrig går du väl ut och skjuter någonting, blir du osams med någon så … ja, då kan du lösa det på samma sätt. Det är så långt mellan husen, folk försvinner lätt på fjället. Det var förstås en överdrift, men det finns ett korn av sanning vad gäller hur det känns att leva där, liksom så avlägset och isolerat. Det finns en utsatthet i det men också en stor frihet.

Vad vill du ska stanna kvar hos läsaren?

Kanske huvudkaraktären Franks blick på världen, eller snarare människan. Han är ju en man i kris, han har blivit lämnad av sin fru, han känner sig som ett skal, kasserad, ny man har hon med. Och ändå kan han inte förmå sig att hata. Hur han än försöker är den där rösten inom honom starkare, den som vägrar sluta tro på människan. Orubblig är han nog i det. Och det tycker jag känns hoppfullt.