Hur kan det komma sig att det finns snäckskal, musslor och avtryck av märkliga djur som ingen människa någonsin har sett högt uppe i bergstoppar? Allt sedan antikens dagar har fossil förbryllat och sysselsatt människors tankar. I 1600-talets Italien var den ledande teorin att de havsdjurslika stenarna var magiska växter som sköt upp ur berget.     Till Medicis hov i Florens kom år 1665 en dansk vetenskapsman och anatom vid namn Niels Stensen, eller Nicolaus Steno, som han kom att heta. Vid en dissektion av en jättehaj jämförde han det väldiga djurets tänder med identiska ”stenar” han hittat uppe i Toscanas bergstrakter. Likheten gick inte att ignorera: Dessa stenar måste en gång har suttit i riktiga hajkäftar.     En häpnadsväckande teori skapades snabbt i Stenos huvud och tog sig form i hans anteckningsbok, som han kallade Kaos:Det som nu är berg måste för mycket länge sedan ha legat under vatten. Fasta kroppar måste en gång ha varit mjuka. De väldiga bergen är en produkt av långsamma avlagringar i vatten. Dessa berg är bildade i flera lager, där det understa är äldst och det översta yngst.  Enligt den engelska biskopen James Usshers uträkningar var jorden cirka sextusen år gammal. Steno insåg nu att den måste vara flera miljoner år, kanske äldre. Men kort efter att Steno gjort dessa häpnadsväckande upptäckter konverterade han till katolicismen. Vetenskapen övergav han nu helt, även om han aldrig tog avstånd från sina teorier. Han blev så småningom biskop och de sista åren levde han ensam i sträng askes för att söka Gud.     I slutskedet av sitt liv skrev han några rader som kanske sammanfattar hans märkliga väg: Vackert är det vi ser Vackrare är det vi kan förstå Vackrast är det ofattbara I Snäckan i berget skildras den fascinerande tiden under den vetenskapliga revolutionen, starkt präglad av bokstavstro på Bibeln och en utbredd uppfattning att domedagen var nära. Stenos livsöde utspelas mot en fond av andra mer kända: Leonardo da Vinci, Galilei, Spinoza, Newton, Tycho Brahe och Kepler.     Geniet som först avslöjade jordens historia föll själv i glömska. Han nämns ibland som en banbrytande vetenskapsman, men han hade långt större betydelse än så: Nicolaus Steno banade väg för en helt ny vetenskap, geologin, och förebådade Darwins evolutionslära.