Det här är en bok med lappar som barn har skrivit. Några är skrivna i hemlighet med dörren stängd, vissa i ilska för att dörren ska få vara stängd, andra för att meddela något viktigt: att en tand är tappad, att Tilde är en bajskorv eller att man är på väg att rymma.
På några av lapparna finns frågor och på andra insikter om livet. Vissa blev uppsatta på väggen med ett tuggummi, andra är skrivna med mammas läppstift. Och några är skrivna med stor omsorg.
Men oavsett vad som står på lapparna så har de alla en sak gemensamt: Budskapet når verkligen fram. För här hittar vi inga omskrivningar eller luddigt inbäddade åsikter. Nej, här är det någon som vill säga något, och som precis börjat förstå det skrivna ordets möjlighet att förmedla känslor och åsikter. Och det tycker jag är modigt.
För även om man bara är sex år och inte riktigt har klart för sig åt vilket håll J:et ska vara så handlar det om mod. Mod att förmedla vad man tänker och tycker. Mod att våga skriva ner det på ett papper. Och mod att våga låta någon annan läsa det.