En krönika av Katarina Bivald
Torsdagen den 30:e november 2023, Ängsö, Ingaröfjärden:
Temperatur i luften: -0.7
Temperatur i vattnet: 3.6
Havet är alldeles spegelblankt. När jag vilar med årorna över ytan och det droppar vatten från dem bildas perfekta cirklar, den ena efter den andra. Vi lirkar oss långsamt igenom alla sund: när det inte finns några vågor som bryter mot dem är stenarna nästan omöjliga att upptäcka. Min cockerspaniel Sam står i fören och sniffar på luften.
Hela tiden medan jag ror ser jag mig omkring. Inspekterar klippor och skär och sommarhus som lämnats för säsongen. Sam och jag letar efter en bra plats att begå ett mord på.
Jag är långt ifrån den första författaren som kommer till skärgården för att döda. Kanske är det idyllen – det glittrande havet, midsommarfirandet, de röda stugorna med sina vita knutar – som får så många av oss att leta efter mörkret som lurar under ytan.
Just nu är dock både blå himmel, glittrande hav och folkvimmel långt borta. Fjärden ligger öde. Jag har inte sett någon båt på flera dagar. Kanske är det det som lockar mig, att skärgården är en plats som så uppenbart lever dubbla liv. Idyll, solsken och människor på sommaren; tystnad, fukt och gråhet resten av året.
Det är den där gråheten som lockar mig. Det är på hösten och våren jag trivs allra bäst här ute. När jag nu ror runt ön är alla stugorna nedsläckta. Utemöblerna står uppställda vid husen, båtarna uppdragna, skorstenarna kalla. Allt blir ensligare, mörkare. Lätt att börja fundera på mord då, i alla fall om man är deckarförfattare.
Plötsligt ser jag något mörkt som guppar på vattenytan. Min första tanke är att det är något skräp, plast kanske. Jag är på väg att vända om för att ro tillbaka och plocka upp det när den dyker och jag ser den mörka, glänsande kroppen.
En säl!
Jag spanar ut över havet. Där är den igen, mitt i båtens kölvatten, bara två, tre meter ifrån henne. Huvudet liknar en mörk dödskalle när den frustande och väsande bryter vattenytan.
”Den ser exakt ut som du när du simmar”, säger jag till Sam, och det gör den.
En lång stund följer den efter oss, ibland under vattnet, sen plötsligt bakom oss igen.
Ett trevligt säl-skap. En säl-sam upplevelse.
Om jag hittade någon bra plats för ett mord? Jodå.
Flera.