Kathryn Stockett: "Jag tycker om att skriva om den 'underskattade kvinnan'"

Efter världssuccén Niceville återvänder Kathryn Stockett med Okuvliga kvinnors klubb – en varm, gripande roman om kvinnor som vägrar ge upp trots motgångar. Romanen är både mörk och varm, fylld av humor, sorg och beslutsamhet. Precis som i Niceville står relationer, systerskap och mod i centrum – men den här gången med ännu tydligare fokus på vad det innebär att vägra ge upp hoppet om en ny framtid.

När Kathryn Stocketts debutroman Niceville gavs ut 2009 tog den världen med storm. Boken har sedan dess sålt över 15 miljoner exemplar och översatts till 35 språk.

Nu är hon tillbaka med Okuvliga kvinnors klubb, ett efterlängtat återkomst där hon ännu en gång ger röst åt kvinnor som kämpar för värdighet, gemenskap och förändring. Här berättar Kathryn Stockett om den nya boken och arbetet med den.

Kan du berätta lite för läsarna om "Okuvliga kvinnors klubb"?

– Jag skrev Okuvliga kvinnors klubb med samma intention som när jag skrev min första bok, Niceville. Vad händer om man samlar en grupp viljestarka, okuvliga kvinnor, som alla har mycket humor men som alla också är på bristningsgränsen i sina liv, i en miljö så komplex och färgstark som Mississippi? Berättelsen utspelar sig under den stora depressionen, som fortfarande räknas som USA:s svåraste decennium, och det finns ingen som kommer och räddar de här kvinnorna. Inga makar, inga fäder, inga statliga program. Ur desperationen växer en nästan otänkbar idé fram, som visar sig bli mycket lönsam, där kvinnorna börjar tjäna egna pengar och tar tillbaka kontrollen över sina liv.

Berättelsen skildras genom ögonen på den elvaåriga flickan Meg, ett föräldralöst barn i staden Oxford i Mississippi. Eftersom hon är så viljestark anses Meg vara omöjlig att adoptera. Hon möter en kvinna vid namn Birdie, och deras liv flätas samman.

Samtidigt börjar Birdie Calhoun, en ogift kvinna på 24 år, tröttna på att få mindre än hälften så mycket betalt som män, och utöver det möts hon av allt fler förolämpningar och fördomar. Hon inser att hon som kvinna kan arresteras bara för att någon tycker att hon uppfattas som lättfotad en viss dag. Hon kan också förklaras sinnessjuk för att ha flirtat med en person med annan hudfärg. För det kan staten ta hennes barn ifrån henne och sterilisera henne utan hennes samtycke, så att hon inte kan få fler barn.

Alla runt omkring Birdie verkar tycka att det här är helt normalt. Sådan är världen, och ingen kvinna kan eller bör förändra det. Men snart upptäcker de hur grovt de har underskattat Birdie Calhoun.

Hur påverkade framgången med Niceville arbetet med "Okuvliga kvinnors klubb", och varför är det sjutton år mellan böckerna?

Jag skrev Niceville av hemlängtan. Som sydstatare i New York saknade jag rösterna hemifrån. Jag skrev den utan några som helst förväntningar, och när jag försökte få boken utgiven fick jag sextio refuseringar från olika agenter. Framgången som till sist sedan följde för Niceville tog mig verkligen på sängen – och förvånade nog mig mer än någon annan.

Men när jag började skriva Okuvliga kvinnors klubb var jag inte längre ensam med ett tomt papper, det kändes som att jag hade alla läsare och kritiker med mig i rummet, stirrande över axeln. Pressen var stundtals förlamande. Det hjälpte inte att jag var fast besluten att skriva en bok som inte skulle få samma kritik som Niceville. Så jag försökte skriva en försiktig, okontroversiell berättelse som (föga förvånande) blev ganska slätstruken. Den saknade hjärta och sanning, och jag var nära att helt lägga ner – men jag ville inte överge de här karaktärerna, särskilt inte Meg.

Men så fick jag höra talas om en lag som antogs i Mississippi 1928, och den skakade om mig – som författare, som kvinna och som Mississippi-bo. Lagen legaliserade sterilisering av personer med ”idioti, imbecillitet, sinnesslöhet eller epilepsi” och var i praktiken ett sätt att rensa samhället från de personer som ansågs ”oönskade”. Det visade sig att de oönskade i huvudsak var kvinnor.

Lagen i sig är djupt obehaglig, men det som verkligen gjorde mig illa till mods var att definitionen av ”sinnesslö” var utvidgad till att omfatta kvinnor som ansågs promiskuösa. Mississippi var faktiskt sent ute, många andra delstater hade redan infört rashygieniska lagar som gjorde det möjligt att sterilisera kvinnor för så kallade sedeslösa handlingar, som att få barn utanför äktenskapet eller uppträda ”löst”. Lagen riktade sig mot de fattiga och utsatta – det var förfärligt.

Efter flera år av försiktigt skrivande insåg jag till slut detta: man kan inte skriva om 1930-talets Mississippi, eller någon plats och tid där orättvisor är inbyggda i vardagen, utan att ta sig an frågor om ras, diskriminering och hyckleri rakt på. När jag väl accepterade det, när jag litade på att karaktärerna skulle få berätta sin sanning, även om den gjorde människor obekväma, då började den verkliga berättelsen ta form.

Hur balanserar du humor med det historiska mörker som också finns i berättelsen?

– Allt jag kan säga är att livet är roligt. Hur skulle någon av oss ta oss igenom de mörkaste perioderna i våra liv utan en gnista humor? Det är så jag håller mig vid förstånd, som författare och som mamma, och som någon från en plats som är både så vacker och så absurd som Mississippi.

För att få in humorn brukar jag ofta ställa mig själv den här frågan: vad är det absolut värsta som kan hända en besvärlig, osympatisk karaktär? En sådan fråga hjälper mig att forma de stora berättarbågarna, det var så jag kom fram till chokladpajen och toaletterna på gräsmattan i Niceville, men den kan också styra vad som händer i det lilla, i karaktärernas vardag – särskilt de jag gärna plågar lite extra. I Okuvliga kvinnors klubb ligger den frågan bakom hur Birdie driver med sin syster Frances för hennes småaktighet, och i Frances möten med Flossy, som är hennes raka motsats. Och svaren som karaktärerna själva kommer fram till, även i sina mörkaste stunder, är ofta roliga. Jag vet inte var de får allt ifrån, men jag har lärt mig att låta dem sköta det mesta av dialogen.

Vad fick dig att vilja skriva om just de här kvinnorna, i så utsatta skeden av deras liv?

– Jag tycker om att skriva om det jag kallar ”den underskattade kvinnan”. Det är kvinnan man passerar på gatan eller ser i mataffären och man tänker kanske att det inte händer så mycket i hennes liv – men i själva verket kokar det inom henne, och hon är redo att förändra sin värld.

När jag tänker på den underskattade kvinnan tänker jag på min mamma, Ruth Stockett. På 1970-talet var hon en av de första i sin umgängeskrets i Jackson, Mississippi, som skilde sig. Efter det hade folk ganska låga förväntningar på henne. Hon uppfostrade tre barn mer eller mindre på egen hand, hade gått ut high school men hoppat av college. En dag satte hon sig ner och lärde sig själv att skriva datorkod. Hon skrev sedan det första programmet som höll koll på barns vaccinationer i Mississippi, liksom många andra program för hälsodepartementet och utrikesministern. Hennes program togs i bruk i flera andra delstater. Men många trodde att min mammas största prestation i livet var att hon blivit vald till balens drottning i high school. Det är den sortens kvinna jag vill skriva om.

Du skrev "Okuvliga kvinnors klubb" med två berättarröster – en elvaårig föräldralös flicka och en tjugofyraårig ogift kvinna. Vad lockade dig med att skriva från dessa två perspektiv?

– Det jag har lärt mig av att uppfostra min dotter Lila är att ett barn säger saker precis som de ser dem. Barn genomskådar instinktivt allt struntprat, och jag ville ge röst åt den sortens oskuldsfulla uppriktighet. När det gäller Birdie är hon också i grunden rationell och rak, men hon är dessutom varm och godhjärtad. Hon är precis den där underskattade kvinnan som jag ständigt försöker fånga i mitt skrivande.

När jag väljer berättarröst och formar en berättare vill jag ha någon som kan synliggöra det absurda i de så kallade regler vi förväntas följa – i det fina sällskapslivet, i könsroller, i religion och ras, och i motsägelserna inom Jim Crow-lagarna. I Okuvliga kvinnors klubb finns det redan på första sidan i första kapitlet en skylt i entrén till barnhemmet som fångar tidens och platsens hyckleri. Meg funderar över den – och även om hon inte känner till ordet ”ironi”, leder hon läsaren rakt dit.

Du har förlagt "Okuvliga kvinnors klubb" till 1933, under den stora depressionen i Mississippi. Hur var det att göra research om en så exceptionell och svår tid i USA:s historia?

– Den historiska researchen blev verkligen grunden för berättelsen. Den gjorde det möjligt för mig att återskapa staden Oxford i Mississippi under 1930-talet. Jag gick igenom tusentals fotografier, läste otaliga historiska skildringar och intervjuade till och med några personer som mindes den här tiden.

För att läsaren verkligen skulle kunna känna hur det var 1933 ställde jag familjen Tartts välbärgade livsstil mot människor som knappt hade råd med det mest nödvändiga. Jag visade det välskötta Ole Miss-campuset på trettiotalet och hur människor från alla samhällsskikt möttes på torget, för att ge en känsla av komplexiteten och mångfalden i den här sydstatsstaden.

När Birdie, som kommer från Mississippideltat, för första gången går runt på torget passerar hon City Grocery, där de säljer grönsaker hon aldrig sett förut. Hon stirrar fascinerat på en ny, modern håranordning på en kvinna i en skönhetssalong. Hon förvånas – precis som jag – över att så många verksamheter ändå klarade sig ganska bra trots de svåra tiderna, och det i Mississippi av alla platser. Men hon missar inte heller kön av män, svarta och vita, som står lutade mot ett verandaräcke och väntar på arbete som kanske aldrig kommer.

Samtidigt går hennes syster, som rör sig i societeten och har gift in sig i den välbärgade familjen Tartt, och handlar på varuhuset Neilson’s – som finns kvar än i dag – där hon köper silkesstrumpor och ber expediten att ”skriva upp det på familjens konto, en lyx som i dag hör till det förflutna.

Birdie lägger också märke till de få butikerna runt torget som ägs av svarta och undrar om en svart kund där skulle behöva släppa fram en vit person i kassan. Hon lägger märke till skillnaderna mellan vardagslivet i Oxford och i sin lilla hemstad i deltat. När Birdie går genom Freedmen Town, Oxfords svarta kvarter, upplever hon – kanske för första gången i sitt liv – hur det är att tillhöra en minoritet på grund av sin hudfärg. Den typen av nyanser blir ofta synliga först genom noggrann research, ner på detaljnivå gällande vem som ägde vilken butik på torget.

Boken inleds med att Meg lever under svåra förhållanden på Lafayette County Orphan Asylum. Berätta lite om det här citatet av Meg:

”Det är som om hon försöker nå något som sitter djupare. Hon försöker slå ur mig hoppet. Jag tänker på bilderna i Life. Kal-i-for-nien. Den blå poolen, kvinnan med flickans hand i sin. Hela tiden viskar hon: Smutsiga, äckliga flicka.”

– Meg har alla skäl i världen att ge upp – hon har blivit övergiven, misshandlad och fått höra att hon inte är värd något. Men hon klamrar sig fast vid en bild ur magasinet Life, en bild av en mamma och en dotter vid en pool i Kalifornien. Det är en liten sak, en pappersbit, men den är vad som håller henne uppe. Jag tror att vi alla har upplevt något liknande – fragment av minnen eller drömmar som håller oss uppe när allt annat säger åt oss att ge upp.

Meg är seg, hon vägrar gå sönder. Hon håller fast vid hoppet trots otaliga skäl att släppa taget. Hon påminde mig om att aldrig underskatta hoppets kraft. Jag ville att läsaren skulle förstå att man inte kan piska hoppet ur någon. Äkta hopp är för starkt.

I ditt efterord skriver du att rester av lagar som gav staten kontroll över kvinnors kroppar ”fortfarande finns kvar i lagböckerna i varje delstat”. Hur talar den här berättelsen från 1933 till år 2026, och vad hoppas du att läsarna tar med sig från "Okuvliga kvinnors klubb"?

– Jag blev förvånad över hur mycket från 1930-talet som ekar i vår egen tid – ekonomiska svårigheter, begränsade möjligheter, kvinnor som kämpar för grundläggande rättigheter. Men det som ger mig hopp är detta: 1933 hade kvinnor som Meg, Birdie och Charlie nästan ingen makt alls, och ändå hittade de sätt att göra motstånd, skydda varandra och vägra acceptera sina öden.

I dag har vi så mycket mer makt än de hade. Det jag hoppas att läsarna tar med sig är detta: kvinnor har alltid blivit underskattade, och ändå har historien alltid formats av dem. Tyst, envist och ofta till ett högt pris har kvinnor förändrat världen.

Men vi kan inte ta kvinnors rättigheter för givna. Det som känns självklart och beständigt kan försvinna med förvånande hastighet – inte bara här, utan överallt, särskilt för dem vars kamp vi inte alltid ser. Vi har inte råd att bli bekväma. Vi måste försvara det som finns, kämpa för det som ännu inte finns och vägra betrakta något av det som någon annans ansvar.