Mons Kallentoft: ”Utan skrivande inget liv”

Mons Kallentoft är aktuell med spänningsromanen Älska dig länge – den andra delen i serien Underdogs där Kallentoft skildrar de som lever i utkanten av samhället, och allas vår stora gemensamma nämnare kärleken.

Här berättar Mons Kallentoft om den nya boken, sitt författarskap och vad skrivandet betyder för honom.

Vad fick dig att vilja skriva, från första början?

– Jag upptäckte litteraturen som fjortonåring och visste att den var för mig. Leva som en skapande människa. Jag har något att säga, har nog alltid känt det. Och har det fortfarande, på mitt egna vis. Utan berättelser, inget liv, det kände jag utan att förstå det, redan som fjortis.

Och vad fick dig att satsa helhjärtat på författarskapet som karriär?

– Mot bättre vetande, höll jag på att skriva. Ärligt: det var den enda konstform jag hade verklig talang för, och konstnär var min enda möjliga livsbana. I allt annat hade jag gått under för länge, länge sedan.

Finns något i din egen uppväxt/förflutna som gjort avtryck i ditt sett att skriva/se på skrivandet?

– En massa saker, mörka som ljusa. En sak som förändrade mig var när barnen kom, jag mognade som författare och människa, som ju alla gör. Jag blev också verkligt sårbar för första gången. Vissa saker jag varit med om i livet har givit mig insikt om hur hård jag kan vara om det behövs. Jag är inte en människa som backar, och jag klarar mer än jag trodde om mig själv. Tyvärr är jag långsint, förlåter aldrig en oförätt, och den envishet som detta ger vid handen är en tillgång som författare. Jag ger mig aldrig, och har enorm stamina.

Skiljer sig författandet i början av din karriär något från hur det ser ut nu?

– Jag skriver mycket bättre nu. Rakare, kortare, men samtidigt mer komplext. Jag är trygg i hantverket och vet vad jag vill med mina berättelser. Och ingen annan än jag kan skriva dem. Till exempel så liknar inte min nya bok Älska dig länge någon annan bok som någonsin publicerats, och det är en bra sak.

Hur ser din skrivprocess ut när du skapar en serie?

– Som alltid: Poesi och konstruktion i förening. Vad det innebär, får var och en klura på. Det har jag gjort i fyrtio år!

Vad ser du som viktigt i skrivandet, för dig personligen?

– Det är mitt sätt att leva. Det bästa som jag kan göra med min tid på jorden. Jag har inte hittat något bättre och kommer aldrig att göra. Utan skrivande inget liv. Tappar jag kontroll över mitt språkcentrum, ta mig till Veritas i Geneve eller skjut mig på plats, tack.

Av alla drömmar du har som författare – vilken vågar du inte berätta för någon? Eller; Vad är nästa dröm inom författarskapet?

– Få fortsätta skriva länge till och förverkliga alla de bokidéer jag har. Jag är lyckligt lottad. Man ska vara försiktig med att prata för mycket om böcker som inte är skrivna. Men okej, det skrivs väldigt lite bra om erotik, det borde jag kunna göra bättre.

Underdogs och serieskapandet

Till vem riktar sig boken?

– Alla som älskar riktig litteratur, spännande sådan, och som är beredda att investera lite mer av sin själ i en bok än vad de kanske vanligtvis gör. Jag lovar riklig belöning i form av det sublima.

Vad fick dig att vilja skapa Underdogs, en serie som skiljer sig en hel del från dina tidigare verk?

– Jag ville hitta ett nytt sätt att ta mig an en serie. Ett nytt sätt att låta berättelse föda en annan, en karaktär komma ur en annan, ett mer cirkulärt än linjärt förhållningssätt. Spännande böcker var en självklarhet, men också vilja skriva sådant som inte funnits tidigare. Många deckarserier är varandra lika, många romancesserier också. Det tråkar ut mig. Milt sagt. Jag vill skildra de utkanten av samhället, vår tids girighet och orättvisor och ha kärlek som ständig utgångspunkt. Sedan är också serien en enorm kärlekshandling för konsten. Det har talats mycket om appropiering de senaste åren, att jag som författare bara skulle kunna och bör skildra endast mina egna livserfarenheter, och kollegor har blivit canclade när de gjort det. Det är i mitt tycke en idiotisk utveckling och kan vara ett förebådande om konstens död. Litteratur och all annan konst innebär i grunden tron på att vi just kan vara och är den andre. Vittnesmål är inte litteratur. I Underdogsserien approprierar jag allt och alla.

På vilket sett skiljer sig Underdogs från tidigare verk/serier?

– I mitt tycke är de bättre, mer komplexa och rikare böcker, där jag gör något fullständigt eget. Kanske inte allas likör, och för vissa passar nog böckerna om Zack eller Malin bättre! Varje glad och nöjd läsare är en glädje för mig. Jag värderar inte, och det jag tycker är bra kanske inte alls är det för en annan.

I Underdogs möter vi unika och färgstarka karaktärer, hur har processen med att skapa dessa tagit form?

– Medkänsla och inlevelseförmåga, som alltid. Din smärta är den andres, din glädje lika så. Vi vill alla ha tak över huvudet, mat för dagen och så kärlek. Annars dör vi. Jag rör mig i världen och ser mig omkring, allt och alla finns där. Utanför mig, och i mitt inre.

Samtiden har avtryck i mycket av det du skriver – vad tillför det i din idé- och skrivprocess?

– Jag lever här och nu. Jag försöker bara hitta bäring i en värld som ter sig allt mer absurd ju längre jag får vara i den.

Berätta hur idén till Älska dig länge tog form!

– Jag ville skriva en bok som utspelar sig i hela världen, med skaviga riktiga människor från planetens alla hörn, hur vägar möts, känslor korsas, och jag ville skriva om det utifrån kärlek, det enda viktiga i våra liv saken, kanske. Boken är en jordglob som snurrar, fortare och fortare, tills vi alla riskerar att trilla av planeten och slungas ut i ändlöst mörker.

Vad hoppas du skapa och ge för upplevelse för läsaren?

– Det ska vara väldigt spännande och underhållande, och läsaren ska känna att den inte läst något liknande. Men mest hoppas jag att läsaren får känna stunder av det sublima: Det vill säga att tillvaron är större än det egna livet. Att det finns något mer, att du inte är ensam.