Döden på Château des Livres – mord, mystik och mysiga miljöer

Katarina Bivalds mysdeckare tar med oss på en resa till Frankrike. I april utkommer Döden på Château des Livres, andra fristående delen i serien om Berit Gardner – författaren som dras in spännande mord- och deckargåtor när hon egentligen borde skriva.

Katarina Bivald är en fena på att skildra intressanta karaktärer och gjorde internationell succé med sin debutroman Läsarna i Broken Wheel rekommenderar som såldes till 29 länder, låg på New York Times bästsäljarlista och prisades som Årets debut på den franska litterära festivalen Saint-Maur en Poche.

Med Morden i Great Diddling inledde hon serien om författaren Berit Gardner. I den boken frågade hon sig om författare var ovanligt bra på att lösa mord, men här tvingas hon istället undra: kan det vara så att författare är ovanligt bra på att begå dem?

Serien En Berit Gardner-deckare innehåller mysiga miljöer, mord och mystik. Ett gemensamt tema för böckerna är resande. I varje bok får vi bekanta oss med nya platser och miljöer med tydliga Agatha Christie-vibbar. De udda och humoristiska byborna i böckerna gör att man enkelt rycks med i berättelsen och Döden på Château des Livres har det där lilla extra med franska vyer.

Är författare ovanligt bra på att begå mord?

Ja – och nej. Vi deckarförfattare tillbringar stora delar av våra arbetsdagar med att klura ut de mest konstiga, unika, invecklade eller bara bestialiska sätten att ha ihjäl någon som vi kan komma på. Sen sätter vi igång och gör research. Gifter, bomber, styckningar, hur långsamt ett lik ruttnar, vad som händer om det ligger i vatten. Många av oss har våra egna poliser eller rättsläkare som vi intervjuat i årtionden. Om vi skulle vilja döda någon … ja, vi skulle vara bra på det. Fruktansvärt bra.

Samtidigt: just den specialistkunskapen skulle förmodligen bli vårt fall. Ingen av oss skulle nöja oss med att knuffa någon nerför trappan och få det att se ut som ett fall. Jag frågade den bästsäljande engelska deckarförfattaren Elly Griffiths om hon trodde författare skulle vara bra på att begå mord. Hon tänkte en lång stund, sen svarade hon (och hon lät besviken): ”Nej. Nej, vi skulle bli alldeles för frestade att komplicera saker. Vi skulle åka fast på att vi gjort det för invecklat.”

Hur många mordmetoder har du gjort research om?

– Jag är fortfarande ny på deckare, så inte lika många som mina kollegor, det är jag övertygad om. Men nuförtiden är jag ständigt på jakt efter nya sätt att ha ihjäl någon. Jag hittar dem i den klassiska litteraturen, i mina favoritdeckare, små notiser om tragiska olyckor och historiska dödsfall. När jag tränar gör jag det med en ljudbok om giftmord genom tiderna. Och om någon någonsin går igenom min sökhistorik så är jag körd. Där finns sökningar på alltifrån Så gör man en hemmagjord bomb till Hur lätt är det att knivhugga någon i ryggen?

Blir man mer rädd av att skriva deckare?

– Flera av mina deckarkollegor som skriver mer blodiga deckare säger det. De sitter på sin kammare och tänker ut bestialiska sätt att döda folk på, och är, tror jag, väldigt medvetna om all ondska som finns i världen. En berättade att det första den gjorde nuförtiden när den checkade in på ett hotellrum var att titta under sängen och i garderoben för att ingen seriemördare skulle lura där.

För mig är det tvärtom. Jag letar efter rimliga anledningar till att döda någon. Förståeliga anledning. Varför skulle jag döda någon? Varför skulle min syster göra det? Vad driver den här karaktären till mord? I slutet av arbetsdagen börjar jag nästan se mord som bara en metod bland andra.

Så för mig är det större risk att jag en dag ligger och lurar där under en hotellsäng, när en intet ont anande deckarkollega checkar in…

Foto: Peter Knutson

Hur mycket påminner Berit om dig?

– Hon är min vision av hur jag skulle vilja vara. Hon är självständig men empatisk; bryr sig om andra, men klarar sig själv. Nyfiken och vetgirig, aktiv men också nöjd att sitta hemma med en bok. Hon lägger sig ner på golvet och stirrar upp i taket när hon behöver få nya ingångsvinklar och idéer, bara för att se världen från ett annat perspektiv, och hon har för länge sen slutat bry sig om vad andra tycker om henne. Alla vet att författare är konstiga typer – varför inte utnyttja det till att vara precis som man vill?

Varför är det så härligt att resa genom böcker?

– Böcker är det bästa sättet att resa! Billigt, miljömedvetet, och de kan ta oss vart vi än vill resa. För mig var pandemin verkligen en påminnelse om hur mycket jag älskar att resa genom böcker. När jag inte fysiskt kunde ta mig någonstans fick bokhyllan bli räddaren. Och där kan man ju resa i både tid och rum – det gamla romarriket lika väl som dagens Rom, medeltidens engelska klosterliv lika väl som en mysig nutida engelsk by.

Jag skrev den första boken i serien under pandemin, och det var också en räddning. Skrivandet blev lika mycket verklighetsflykt som läsandet brukar vara. Jag kanske var fast i min lägenhet i Hagsätra utanför Stockholm, men jag kunde när som helst transportera mig till en klassisk engelsk pub, komplett med stamgäster som inte höll avstånd, bara genom att ta upp pennan och anteckningsboken.

Hur gör du din research?

– Jag läser, mycket. Intervjuar folk, ibland, men det är inte min starkaste sida. Jag är alldeles för dålig på att ha en strukturerad lista med frågor. Och reser. Jag älskar att ta mig till miljön jag skriver om, sätta mig på ett café eller en pub, och använde mig av den absolut bästa metoden för att göra efterforskningar som finns: att tjuvlyssna på folk. Jag sitter i dagar och iakttar vilka som känner varandra, vilka som sticker ut, hur tonen är, hur människorna är klädda, vilka som tar plats, vilka som är tysta. Och sen, bäst av allt, tar jag mina böcker och min anteckningsbok och min dator, och reser vidare till nästa by, och börjar om.

Foto: Peter Knutson

Kan du avslöja något om nästa bok? Vart reser vi?

– Nästa gång åker vi på ett klassiskt Agatha Christie-äventyr till ett hotell på en semesterort på Teneriffa. Där hade faktiskt Agatha Christie själv länge ett sommarhus.

Dina bästa restips?

– Åk tåg! Det är ett fantastiskt sätt att se landskapet du reser genom och få en känsla för landet och människorna. Stanna i några dagar på varje ställe, och rör dig vidare. Se andra människors vardag, och lämna den. Ha alltid med dig minst en bok att läsa. Tjuvlyssna om du förstår språket, och ännu mer om du inte gör det – det är fascinerande hur mycket vi kan tolka in utan att egentligen förstå ett ord. Iaktta allt. Var hungrig på nya intryck.

Min bästa semester någonsin var när jag tillbringade tjugo dagar med att åka runt i England och besöka bokhandlar, från Brighton till Edinburgh. Jag snittade en om dagen. I Cambridge var jag tvungen att kasta mig in i en taxi vid tågstationen och ropa: ”To the bookshop!”

Det var också under den resan som jag besökte Hay-on-Wye, den lilla walesiska byn som beskriver sig själv som en ”bokstad” och har tvåtusen invånare och tjugo bokhandlar. För första gången i mitt liv frågade jag mig: är det möjligt att ha för många böcker? Och den sinnesförvirrade frågan – svaret är nej – blev startpunkten för Morden i Great Diddling, den första boken i min serie om den svensk-engelska författaren Berit Gardner.